Vindsurfing för piratpartister

Jag har tagit ställning för Piratpartiet, genom att bli medlem, genom att rösta på dem. Såhär några år efter senaste riksdagsvalet känns det väldigt uppenbart att jag köpte grisen i säcken när jag röstade på moderaterna. Med allt som hänt i fråga om integritetskränkande lagar, makthavare som är livsfarligt okunniga om Internets enorma samhällsnytta liksom dess grundläggande förutsättningar, eller ser dem som ett hot, och med det som är på väg i åtanke, finns det faktiskt inget annat alternativ. En frihetskatastrof på Internet är knappast något annat än en ekonomisk katastrof heller.

Så varför inte lite snabbt påminna om hur min favoritsyssla, alla kategorier, ser ut, men också hur den kunde sett ut. En historia om hur kryphål i patenträtten skapade en miljonindustri.



1970-talets vindsurfingbräda, Windsurfer original. Tillverkad av Hoyle Schweitzers företag Windsurfer. En monopolist, med patentet i ryggen. Över 20 kilo tung, en tung oformlig rigg med alldeles för mjuk mast, ett segel som tog åt sig rejält med vatten och vägde betydligt mer i blött tillstånd än i torrt.

Nästan hela 70-talet gick, men så plötsligt dök det upp brädor från ytterligare tillverkare. Hoyle Schweitzer stämde, men snabbt hittade man ett flertal personer som redan på 50-talet hade framställt liknande farkoster i olika delar av världen. Schweitzer fick ansöka om patent på nytt, ett betydligt mer begränsat patent, men dammluckan var öppnad.

Man letade efter lättare material, masterna blev styvare, det kom bättre segel. Brädorna på nästan fyra meters längd var mycket svårseglade i lite hårdare vindar, det kom snart betydligt mindre brädor. Rankare, långsammare och väldigt svåra att segla i svagare vindar, men när vinden sög i kunde ingenting annat mäta sig fartmässigt. Mindre bräda som slängde och for gjorde allt mer lättkontrollerat. Det kom fotstroppar som höll fast fötterna på brädan, hängselar som gjorde att man kunde kontrollera seglet med kroppstyngden i stället för med armarna och på så sätt använda betydligt större segel i samma vind. Man kunde segla ikapp motorbåtar och man kunde ge sig ut i enorma vågor, större än vågsurfarna nånsin kunnat ge sig ut i. "Pråmen" med trekantsseglet hade blivit det här:


(yours truly, tidigt 90-tal)
Utvecklingen gick i rasande takt, det kom nya innovationer varje år. Under 80-talet såldes det enligt uppgift omkring en miljon brädor om året, men det stannade inte då och det har fortfarande inte stannat. På 90-talet kom kolfibern på bred front, 40-knopsvallen (ca 80 km/h) knäcktes och allt blev ännu några kilo lättare. En av mina senaste brädor ser ut så här:


Tänk på saken: Hoyle Schweitzer hade kunnat försvara sitt patent. Vi hade kunnat glida omkring på fyrameters "pråmar" i tio år till i väntan på att patentet gick ut. Tio år långsammare, kvar i 90-talet. Brädan på sista bilden väger straxt över sex kilo, seglet ungefär lika mycket. Det är inga extrema men ömtåliga lättviktskonstruktioner utan rejäla prylar som är tänkta att tåla stryk,

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0